911

Jaha, då har man ringt 911. Eller rättare sagt inte jag, utan Anders som tur nog var hemma.

Leona hade haft feber hela veckan. Började i måndags med drygt 38 grader, vilket inte var så farligt. Men sedan ökade febern och var runt 39,5 grader i onsdags, så på torsdagen ringde jag läkaren och fick en tid samma dag. Hon lyssnade på lungorna som lät bra, och ingen öroninflammation - verkade som det var en helt vanligt förkylning.

Igår hade hon lite lägre temp igen så på eftermiddagen när skulle jag hämta Oliver på dagis tog jag med Leona. Anders skulle vara i telefonkonferens, så han kunde inte ha koll på henne. Då jag redan hade en vagn på dagis fick jag ta Leona i babybjörnen för att hämta Oliver. På vägen hem började hon gnälla och var väldigt obekväm.

När vi kom hem så var hon alldeles blå om läpparna, fötterna och händerna och började skaka. Jag fick panik och skrek på Anders att avsluta sitt möte - NU! Anders kommer hoppande på sina kryckor och håller med om att vi ska ringa på ambulans på en gång. Ambulansen kom efter några minuter, vilket kändes som en evighet.

Jag åkte ner till lobbyn och mötte ambulansmännen. De gav henne syrgas i amulansen och tog puls och räknade antal andetag per minut. Hon slutade skaka i ambulansen men killarna tyckte att vi skulle ta henne till sjukhuset. Vi åkte Presbyterian/Columbia-sjukhuset på 168e gatan och B'way vilket ska vara det bästa barnsjukhuset i stan.



När vi kom dit så skrev vi in oss och fick träffa en sjuksköterska på en gång som tog Leonas temp. Det visade sig att febern hade rusat upp till 40 grader. Leona fick febernedsättande och därefter fick vi sätta oss i väntrummet.

Leona piggnade till lite när den febernedsättande tabletten började verka. Hon busade med en liten kille som satt bredvid. Min lilla tös.

Vi väntade i nästan 4 timmar. Vi kom dit 17.20 och fick komma in på akuten klockan 21.00. Vi fick träffa en läkare som undersökte Leona, han lyssnade bland annat på lungorna, men hörde inte något onormalt han heller. Men läkaren beställde urinprov och blodprov. Sjuksköterskan satte även in en IV samtidigt som hon tog blodprov i fall Leona skulle behöva ha intravenöst pencelin längre fram.



När första svaret på urinprovet kom tillbaka så var det negativt. Då skickade de iväg Leona och mig till lungröntgen. När vi kom tillbaka från lungröntgen hade de fått ett nytt svar på urinodligen. Visade sig att hon hade urinvägsinflammation, och några minuter senare visade det sig att hon också hade en liten lunginflammation som de hade sett på röntgen....



Nu när de hade lokaliserat vad hennes symptom berodde på så var det bara för Leona att få en intravenös dos med penicillin. När klockan var 02.00 var vi klara. Personalen var helt fantastisk. Vi blev väl omhändertagna. Speciellt en sjuksköterska var precis på rätt plats: duktig, effektiv och otroligt trevlig, trots att folk kom och ville veta när det var ders tur hela tiden. Vilket jag berömde henne för.



Då vi befann oss så högt upp som 168e gatan fanns det inga gula taxibilar utan bara gypsy cars (!?!), vilket jag INTE kände för att ta så sent på natten. Så Anders fick beställa en carservice åt oss. Så vi var hemma närmare 02.30 - helt slut både Leona och jag.

Oliver måste också varit orolig för han hade varit vaken i 2 timmar under tiden vi var borta - så fort vi kom hem så somnade han igen. Slutet gott - förutom att Leona måste tillbaka till sjukhuset ikväll klockan 22.00 för att få ytterligare en dos med penicillin. Den här gången i benet istället.